Vad handlar västfronten

Vintern grävdes 76 mil skyttegravar från engelska kanalen till Schweiz. M Brittiska soldater i en skyttegrav under slaget vid Somme, juli Tyskarna skapade skyttegravskriget Skyttegravarna slingrade sig oregelbundet på var sida om fronten. Avståndet varierade från meter till meter och området mellan dem kallades ingenmansland. Den tyska militärledningen ansåg att de till varje pris måste hålla de delar av Belgien och Frankrike som deras trupper ockuperade.

De riktade därför in sig på försvar där de kunde ligga stilla och avslå alla anfall som de allierade måste bli tvingade att inleda. Det var de som måste befria sitt land som var ockuperat. Den måste vara galen för att göra det den gör. Vilken massaker! Vilka scener av skräck och blodbad! Jag kan inte finna ord för att uttrycka vad jag har upplevt.

Helvetet kan inte vara värre. En kort tid därefter omkom Joubaire i en strid. Skyttegravarnas uppbyggnad En skyttegravs främre vägg var cirka tre meter hög och den täcktes ofta av sandsäckar. För att nå upp och skjuta ställde sig soldaten på ett skyttesteg. Oftast fanns skyddsrum i anslutning till skyttegravarna.

Skyttegravarna grävdes inte i raka linjer utan gick i sicksack på olika sätt. Orsaken till det var att förhindra en fiende som trängde in i skyttegraven att skjuta fritt åt alla håll och effekten av handgranater blev också reducerad. Botten av graven var vanligtvis belagt med träplankor. Britterna grävde sig vanligtvis meter ner, medan tyskarna grävde ner sig i upp till tre etage med betongplattor emellan.

Bild: Geoffrey Malins Anfall och offensiver var sällsynta i skyttegravarna och utgjorde en mycket liten del av soldaternas aktiva tjänst. Den brittiske soldaten Carrington tjänstgjorde tre perioder i skyttegravar i november och december , men han såg aldrig en tysk soldat trots att hans bataljon led 50 procent förluster i strid. Därav också orsaken till de få anfallen. För att kunna se ut ur skyttegravarna hade soldaterna små titthål.

En del titthål var bara hål mellan sandsäckarna, medan andra var täckta av små stålplattor. Ett vanligt redskap var periskopet, i sin enklaste form bestod det av två speglar på en pinne. Högt vattenstånd och dålig dränering gjorde att skyttegravarna ofta hade vatten stående i botten. Speciellt illa var det i Flandern där många av de hårdaste slagen stod.

De brittiska skyttegravsturerna bestod i sex dagars placering i frontlinjen och därefter fyra dagar i reservlinjen för vila. Några gånger per år flyttades soldaterna några kilometer bakom fronten för att få vila upp sig. De står upp till knäna i dynga och vatten. Manskapet bygger ut hålor åt sig precis som grottmänniskor, men regnet pressar mot väggarna på natten och alltihop rasar in.

Löpgravar, skyddsrum och taggtråd Från många skyttegravar löpte i rät vinkel trånga korridorer som kallades löpgravar. De var omkring 20 meter långa och ledde till en avskild liten ställning för två man Det var lyssnarposter där vaktposter satt några timmar åt gången och spanade och lyssnade på fienden. Dessa löparposter befann sig ofta i ett granathål. I anslutning till skyttegravarna fanns skyddsrum som skulle ge skydd mot vädret och det fientliga artilleriet.

De varierade i storlek och uppbyggnad, allt från enkla skjul till väl befästa och stora skyddsrum. Man är allmänt enig om att tyskarna hade mycket bättre skyddsrum än de allierade. Taggtråd var något som fanns överallt i ingenmansland. Det var vanligt för männen i skyttegravarna att ingå i en taggtrådspatrull som på nätterna kröp i små grupper för att reparera ett gammalt taggtrådshinder eller skapa ännu fler.

Det berättas om en engelsk soldat som under sin permission köpte en tång hos sin lokala järnhandlare eftersom hans ansåg att arméns tänger var urusla. Deras taggtråd var nästan aldrig mindre än meter djup och på många ställen ytterligare meter. I Siegfriedlinjen hade varje skyttegrav åtminstone tio rader taggtråd framför sig.

Tunnelkrig En viktig taktik i skyttegravskriget var att gräva tunnlar under fiendens skyttegravar och sedan spränga en eller flera sprängladdningar för att åstadkomma ett brott i fiendens försvarsverk. Bild: Deutsches Bundesarchiv Tysk soldat med stålhjälm, under slaget vid Somme Tyskarna var först med att pröva den när de grävde en tunnel mot en sektor på västfronten i december där en indisk brigad befann sig i.

Tyskarna använde tio sprängladdningar, de vägde mellan 23 och kilo, och resultatet blev att de sprängde en hel brigad i luften. Under hela dominerade tyskarna det underjordiska kriget, men började de brittiska och franska tunnelbyggarna utgöra ett allvarligt hot mot tyskarna. Nu hade ententen förfinade lyssningsapparater och tysta luft- och vattenpumpar.

På västfronten intet nytt imdb

Soldaternas utrustning och packning Den genomsnittliga tyngden av en brittisk menig soldats utrustning var 27 kilo, men på vintern steg den till omkring 35 kilo, och det var mycket eftersom en brittisk soldat vägde i genomsnitt 60 kilo. Men tyskarna och fransmännens utrustning vägde ännu mera, den franske infanteristens börda var så mycket som 39 kilo.

Språket är tidstypiskt, orden är annorlunda, mer gammaldags, och uttrycken och ordföljden är lite ovan. Förutom de ord som utmärker tiden finns det även speciella militära ord som är svåra att hänga med på. Detaljerna som författaren omsorgsfullt har fyllt historien med ger en stark verklighetskänsla. Huvudpersonens ibland radikala, drastiska eller bisarra åsikter och handlingar sätts i sammanhang.

På västfronten intet nytt engelsk titel

En intressant teknik är att han ibland beskriver huvudpersonens egen förändring genom att beskriva hur han upplever rekryterna, som han själv hörde till bara ett år tidigare, och civilsamhället, som han hörde till men nu känner sig främmande inför. Författarens stil får en att förstå hur svårt det är att vara överlevande soldat i ett krig.

Om inte soldaterna dör så ärras de psykiskt för livet. Hur ska de kunna återgå till ett vanligt liv efter detta? Romanens motiv är elände, sorg och uthållighet, temat är krig men bokens budskap är helt klart fred. Nu är det redan tre lager ovanpå varandra. Boken får en att själv börja reflektera över krig och boken berör på flera sätt. Till vilken nytta har alla människor dött i kriget?

Vem är skyldig när makthavarna tar förfärliga beslut och orderna följs på alla nivåer? Boken handlar om de unga tyska soldaterna som fulla av självförtroende, tillförsikt och kamratanda skickas till Belgien och sedan vidare till norra Frankrike i hopp om att snabbt nedlägga fienden och ta över herraväldet över Europa.

Den nya tiden, den nya striden, den nya ordningen. Snabbt, enkelt och ärofyllt. Så var det tänkt. Remarque fick själv erfara att så inte blev fallet. Han skadades svårt och skickades till lång sjukhusvistelse men hans stridskamrater som var kvar vid fronten, föll för döden en efter en. Även bokens huvudperson Paul Bäumer får se såväl sina drömmar om en ljus framtid som sina kamrater falla en efter en, ned i en ondskans grottekvarnar som sakta men säkert maler ner dem till en mänsklighetens slaggprodukter långt från ära och redlighet.

Det snabba kriget med dess snabba framgångar går till intet när de stridande parterna gräver ner sig i skyttegravar, tunnlar och grottor med vatten, lera och förruttnelse som enda byggmaterial. Ständiga strider i ständigt låsta positioner utan något slut i sikte. På västfronten intet nytt fram till Tysklands kapitulation i november , då de överlevande lämnade fronten och spriddes för vinden för att sedan under resten av sina liv ständigt fortsätta striderna, fast då i sina egna huvuden.

Idag är det februari och du och jag är tack och lov förskonade för ovan nämnda vedermödor och vidrigheter. Krig är krig, död är död och liv är liv. Och i mitt liv är bollklubben Arsenal, hur ringa och futtigt det i sammanhanget än må framstå, en viktig del. Arsenal som har lämnat något annat för att vandra ut i något nytt, något okänt och något som på många sätt är lika skrämmande som spännande.

Dessa två titaner är nu borta och i dess frånvaro har Unai Emery och Raul Sanllehi fått bli galjonsfigurer för en ny beslutandestruktur och en ny klubbordning. Som ni alla vet präglades de sista åren med Wenger av ständigt munhuggande mellan Wenger Knows Best-fantaster och The Wenger Out Brigade och en av orsakerna till att jag såg fram emot nuvarande säsong så mycket var just att vi äntligen skulle slippa detta otroligt tröttsamma pajkastningsinbördeskrig.

Att vi skulle kunna stå tillsammans, enade som en fanskara bakom en och samma manager, bakom en och samma klubb. Utan misstankar om baktankar och dolda agendor, utan smutskastning och mellanmänsklig futtighet och utan all den tyngd som det sociala-mediakriget mellan WKB:s och WOB:s förde med sig de sista åren innan Wengers och klubbens skilsmässa förra våren. Inget mer skitsnack, inga mer stridigheter och inga löjliga krigsherrar på olika sidor om Wengerlinjen.

Som jag hade väntat. De säger att tiden läker alla sår. Bild från Flick. Ett sommarfönster har gått och så också ett vinterdito. Två inledande ligaförluster följdes av en 22 matcher lång förlustfri svit som i sin tur följdes av en berg och dalbana inte helt olik fjolårets. Emery fick inga ekonomiska medel att fortsätta sin trupp-ombyggnation med i vinterfönstret och en av huvudorsakerna till detta var att Gazidis hade sprängt klubbens lönetak med sina sista beslut för klubben.

Mkhitaryan blev plåster på såren då Sanchez gick förlorad till manu och Gazidis fick till slut Mesut Özil att tacka ja till ett nytt kontrakt, men detta på bekostnad av all möjlig vett och förnuft rörande Özils reella värde för såväl klubb som lag. Den pottkant Wenger och Gazidis hade satt sig var samma pottkant som förhandlingarna med Mesut Özil skedde varför han och hans agent hade all triumf på hand och klubben inga.

Så den propagandaseger klubben tog i tyskens förlängning blev i realiteten en Pyrrhusdito. Nu försöker klubben, Emery eller Sanllehi eller kanske mest troligt båda två och några till, återhämta sig från Gazidis och Wengers vanskötsel och det med spelare som Emery anser vara mest lämpade att spela den fotbollen han önskar.

Detta var nog helt okej och fine med de flesta så länge vi inte förlorade, men med senaste tidens ranka spel och lika ranka poängskörd börjar ropen efter att ta Özil till nåder allt mer skalla. Ingen har väl missat att vi bara med nöd och näppe besegrade ligajumbon Huddersfield förra helgen, att vi åkte på stryk av BATE i torsdags och inte heller det Instagraminlägg som Mesut Özils PR-team lade upp i fredags kväll.

Ett inlägg där de citerade Dennis Bergkamps ord om klubbtillhörighet, relation och kärlek till en klubb, med kontextuell innebörd att Özil är i Arsenal för att han älskar klubben och inte på något sätt har någon intention att lämna den. Att han egentligen inte är högavlönad anställd utan mer som vi, ett fan som älskar klubben. Och ja, det var väl vackert. Men ingen kan väl på något sätt tro att så är fallet, att han väntade ut i det absolut sista med att skriva nytt och vansinnigt inkomstbringande kontrakt med klubben, då den satt på pottkanten, av kärlek till den.

Och ingen kan väl heller tro att tidpunkten för publiceringen av nämnda instainlägg var någon slump och att det inte alls har att göra med att Özil är allt mer alienerad från startelvan och att lagets resultat blivit allt mer knackigt. Av kärlek till klubben, ingenting annat. Och jag blir så otroligt trött. Trött på alla påhittade hashtaggar att sprida ett budskap med, trött på alla bestämda sanningar och trött på denna ständiga vilja till polemik.

För eller emot Emery, älska eller hata Özil, skyll och beskyll, skuld och skam, svart eller vitt. Ett media-landskap kletas ned av skrivbordsriddare som, likt småbarn i sandlådan, kastar hundbajs på varandra för att fylla sina små lättkränkta egon i ljuset av andras fel och brister. I Arsenalland intet nytt.

På västfronten intet nytt adlibris

Så tröttsamt. Så tråkigt. Så infernaliskt deppigt. Jag är inte säker på att Emery är mannen som kommer ta oss tillbaka till ligasegrars och CL-finalers rike. Jag är heller inte säker på att den snart årige Özil, tillsammans med truppens övriga ålderstyngda delar, är klubbens framtid, lika lite som Özil imponerat sedan det nya kontraktet skrevs på för drygt ett år sedan.

Jag tror att dagens Arsenal behöver Özils kreativitet men är också medveten om att Emery läs: Emery och Sanllehi måste visa vem som bestämmer över lagets spel och klubbens riktning. Jag vet också att de som vuxna människor borde kunna lösa konflikter men också att hela fotbollsvärlden är full av folk som beter sig som barnungar.

Özils hutlösa lönepost anses nödvändig till annat för att bygga framtidens lag, Özils kreativitet anses lika nödvändig för dagens. Ännu en gång. Snälla, snälla, snälla Arsenal-världen, måste vi verkligen hamna i ännu en skyttegravssandlåda, ännu en splittrande konflikt? Kan vi inte lyfta vår blick bara en aning, jobba på det där med tillit och tålamod och därefter tänka att vi alla älskar Arsenal och att vi kanske får försöka se och förlåta andra för att ha annan syn på vägen fram till det gemensamma målet?

Kommentarer Logga in för att kommentera Jonas Eriksson — mån 18 feb kl Permanent länk Bra text som vanligt. Säg upp dig och börja skriva. Håller så med dig i allt du skriver. Nått jag ändå har svårt att förstå när det gäller kampen mellan Emery och özil. Det är att när han dyker upp Från start då drar Emery på han kaptens bindeln.

Varför då? Först frysbox, sen kapten, sen frysbox och kapten igen.