Pierre bourdieus teori visar

Vi kan här anknyta till den inledande diskussionen av det symboliska kapitalet. I ett samhälle som Kabylien är detta symboliska kapital tämligen enhetligt: alla kabyliska bönder hyllar i stort sett samma värden, framför allt hederns värden. I moderna samhällen har det symboliska kapitalet ojämförligt mycket mer differentierat. Vi har uppehållit oss vid den specifika form av symboliskt kapital som lagras, ackumuleras och utväxlas inom det framväxande fotografi-fältet, med dess institutioner, tidskrifter, utställningar, och framför allt de människor som där utkämpar sina strider.

En viktig tanke hos Bourdieu är att det symboliska kapitalet är nedlagt i kroppen, i form av habitus, det vill säga system av dispositioner. Det är resultatet av sociala efarenheter, kollektiva minnen, sätt att röra sig och tänka som ristats in i människors kroppar och sinnen. Låt oss dröja vid denna tanke och som illustration välja ett mer väletablerat fält, det litterära.

Det litterära fältet som exempel Mellan kroppen å ena sidan och de sociala fält där männniskor inträder å den andra råder en outtalad omedveten "maskopi", brukar Bourdieu säga. För att "känna sig hemma" inom t ex det litterära fältet, för att bli egenkänd och erkänd Bourdieu leker gärna med dubbelbetydelsen hos franskans reconnaitre som, låt säga, litteraturkritiker, krävs att nykomlingen gjort vissa bestämda insatser och låtit sig formas så att han blir den han måste vara för att vistas inom det litterära fältet: att han lärt sig tillräckligt mycket om tidigare och aktuella litterära fejder för att kunna urskilja de rätta frågeställningarna, att han lärt sig att tala, att tänka, att skriva, att vara på bestämda sätt och lärt känna de rätta människorna.

Först därigenom blir ens insatser i spelet begripliga för de andra deltagarna. Den icke invigde kan avfärdas som glad amatör eller landsortskritiker och möter inte annat än tystnad. Den kompetens som möjliggör inträde på det litterära fältet är frukten av investeringar i läsning, men också i kontakter, vänskapsband, kärlekförhållanden och en allmän lokalkännedom i den litterära världen litteraturvetenskapliga institutioner, tidskrifter, kulturredaktioner, förlag, krogar.

Dessa tunga och tidskrävande investeringar befäster den tro som förenar alla deltagare i spelet. Den nye inträdande måste demonstrera att han accepterar bestämda grundläggande trosföreställningar om vad som är värdefullt -- i synnerhet att det är värdefullt att strida om vad god litteratur eller riktig litteraturkritik vill säga. Inom det litterära fältet som inom andra kulturella fält kämpar människorna om detta specifika gemensamma som står på spel fältet i fråga.

Distinction a social critique of the judgement of taste

En specifik form av symboliskt kapital är grunden för makten inom fältet och därmed för utdelandet det erkännande som författare, kritiker etc som ger auktoritet att fälla omdömen om litteratur. De bland deltagarna som är bäst rustade med sådant kapital är benägna att utveckla strategier för bevarande av status quo, d.

Dessa "ortodoxa" deltagare kan dock tvingas att överge sin tystnad och övergå till "ortodoxins diskurs", nämligen när nya pretendenter de unga arga männen, de "heterodoxa" träder in och sätter deras dominans i fråga; då gäller det att återställa den tysta uppslutningn kring doxan. De författare, kritiker och andra som befolkar det litterära fältet kan således ha delade meningar om vad t ex litterär kvalitet är och bör vara -- dessa delade meningar är vapen med vilka striden förs -- men att striden är värd att föras, därom är samtliga deltagare överens.

Till de intressen som är gemensamma hör framför allt att kampen inom fälten skall kunna fortsätta. Nykomlingarna måste, också när de utvecklar heterodoxa, kätterska strategier, genom att underbygga tron på värdet av insatserna bidra till att spelet kan fortsätta. Just viljan att investera brukar vara ett avgörande kriterium när det blir aktuellt att släppa in eller stöta ut någon ny pretendent.

Inom fält som de litterära, konstnärliga, vetenskapliga eller religiösa åberopar de heterodoxa upprorsmännen gärna återvändandet till källorna, klassikerna, ursprunget: litteraturens, konstens, vetenskapens eller religionens sanna och verkliga mening. På så sätt garanteras att de partiella revolutioner som då och då skakar fältet aldrig sätter förutsättningarna för spelets bestånd i fråga: "En av de faktorer som skyddar de olika spelen mot den totala revolutionen som skulle innebära slutet inte bara för de dominerande och deras dominans utan också för spelet självt, är just betydelsen av själva den investering i tid, möda etc som krävs för att inträda i spelet och som i likhet med passageriternas prövningar bidrar till att i praktiken göra det otänkbart att man rätt och slätt skulle förstöra spelet.

Det är därför hela sektorer av kulturen [ Den som inte gjort motsvarande investeringar släpps inte in och kan inte påverka den auktoritet som fördelas inom fältet. Detsamma gäller fler områden: Bourdieu har intresserat sig för jet set-tillvaron bland de mest förmögna och funnit, inte ett lättingliv utan ett oerhört tids- och kostnadskrävande investeringsarbete. Ett lyckosamt inträde på ett socialt fält åtföljs regelmässigt av att man i likhet med kabylerna misskänner den symboliska ekonomin -- investeringarna och insatserna som krävs, vinsterna som finns att hämta, dominansförhållandena, doxan -- bakom spelet.

Bourdieu har i flera sammanhang noterat att uppkomlingen från underklassen som mot all odds vinner inträde på kulturella fält t om löper större risk att totalt misskänna de sociala mekanismer som gjort inträdet möjligt, och i stället känner sig "kallad", uppfattar sig som fri intellektuell, driven av kärlek till litteraturen, konsten, vetenskapen, sanningen och inget annat.

Mot uppkomlingens spända förhållande till den intellektuella och akademiska världen har Bourdieu kontrasterat den "triumferande oskulden" hos de så kallade födda intellektuella, och deras självklara rätt att vistas i kulturens värld, att ackumulera och byta symboliskt kapital och ha alla de rätta åsikterna och veta alla svaren.

Låt oss välja exemplet Sartre. Bourdieus fascination inför fenomenet Sartre, som kan framstå som hatkärlek, har samband med att för Bourdieus generation, liksom för många svenskar, Sartre framstått som modellen för den intellektuelle: engagerad, obunden och kritisk, i sin egen person förskroppsligande sin egen lära om frihetens möjlighet.

Men för Bourdieu är Sartres storhet, personligheten, genialiteten, inte förklaringen till hans insats, utan något som först av allt självt kräver sin förklaring: vad producerar Sartres storhet? Bourdieu och flera av hans medarbetare främst italienskan Anna Boschetti i Sartre et 'les Temps modernes', har pekat på sambandet mellan de investeringar Sartre gjorde och konkurrensvillkoren på samtidens intellektuella marknad.

Sartre var född in i den intellektuella världen. Gymnasiestudier på ett av Paris elitgymnasier hade meriterat honom för inträde på den intellektuella plantskolan framför andra, Ecole Normale Supérieure vid Rue d'Ulm, och en examen som agrégé i filosofi, den mest prestigefyllda disciplinen. Han reser till Tyskland och förkovrar sig i den fenomenologiska traditionen, som vid den tiden väntade på att introduceras på allvar i Frankrike.

Durkheim teori

Med alla tecken på en av det filosofiska fältet sanktionerad auktoritet, har han sedan rätten att införa filosofin i litteraturen, en kupp som gör litteraturkritikerna svarslösa. De vet för litet om modern filosofi och har inget att sätta emot. I den samtida franska litteraturen för han in stildrag från ännu inte helt rumsrena konster och genrer som pockade på erkännande och som börjat upptäckas av en ny medelklass: filmen, deckaren, amerikanska författare som dos Passos och Faulkner.

Han skriver dessutom tidigt ett otal recensioner och programartiklar där han dels dömer ut så gott som alla samtida franska konkurrenter, dels tillhandhåller den litteraturteori som bereder marken för receptionen av de böcker han skall komma att skriva. Sartres La nausée var inte bara en roman som i ett slag förändrade den litterära scenen; den kollektiva tron på att denna bok är stor litteratur var resultatet av de förändrade konkurrensvillkor på det litterära fältet som hela Sartres generation varit med om att driva fram.

Så kan fenomenet Sartre förstås. Därmed är inte allt sagt -- intet om det viktigaste, skulle många hävda. Det finns ändå, hur man än ser saken, något uppfordrande i Bourdieus illusionslösa sätt att kartlägga den intellektuella världen. Han brukar anklagas för att förneka tankens frihet, men avsikten är den motsatta: de intellektuella blir "friare" om de vet mer om hur alla de tankeformer och värdehierarkier produceras som de ställs inför, har att ta ställning till och kanske själva hyllar.

Massemediefältet Om vi uppfattar jornalistiken eller massmedievärlden som ett kulturellt produktionsfält, så skulle en "fältstudie" i Bourdieus anda kräva undersökningar av hur symboliska och materiella tillgångar ackumuleras och byts inom fältet, vilka insatser som avkrävs dem som vill ge sig in på fältet, hur de formats och utvalts här behövs material som ger besked om journalisters livshistorier, etc samt, slutligen, studier av förhållanden till andra fält.

Flera av Bourdieus medarbetare och studenter har genomfört sådana "fältstudier", bl. Dessutom har Bourdieu och hans medarbetare mycket ofta hämtat material från tidningar och tidskrifter, t ex för sina studier av smakens fördelning konst-, heminrednings- och modetidskrifter och för att att skaffa information om människor som befolkar maktfälten och som i vissa fall -- det gäller bl. Ett kunskapsteoretiskt intressant tillvägagångssätt som Bourdieu ofta tillämpat är att i tidningar och tidskrifter söka upp "klassifikationsscheman" som säger något om hur den sociala världen klassificeras.

Ett exempel är hur välkända franska politiker förknippas med djur Giscard d'Estaing liknas vid en myra och Mitterand vid en räv, etc , färger, träd, blommor, spel, huvudbonader, bilar, möbler, berömda kvinnor, familjemedlemmar, yrken samt seriefigurer se bl. La distinction, pp Ett annat exempel är de tio i topp-listor över de mest betydande franska intellektuella som brukar publiceras i franska tidskrifter P.

Bourdieu: "La hit-parade des intellectuels français ou qui sera juge de la légitimité des juges? Bourdieu menar att sådana material är intressanta eftersom de, till skillnad från gängse frågeformulärundersökningar, inte är organiserade enligt sociologins klassifikationsscheman utan följer en logik liknande förkapitalistiska samhällens mytisk-rituella scheman vi kan här iaktta Bourdieus beroende av traditionen från durkheimianernas studier av "primitiv klassifikation".

Vid Centre de sociologie européenne pågår en hel del arbete med liknande material ett exempel är Pierre-Olivier Perl's avhandlingsarbete om polititiska karikatyrer i dagspressen. Jag är inte massmediaforskare och har knappast några empiriskt grundade idéer om hur förhållandena gestaltar sig i Sverige idag. Ett intuitivt intryck är att journalistikens fält på senare år blivit allt starkare i förhållande till vissa andra fält, såsom universitetets.

För några decennier sedan skrev tongivande universitetsprofessorer helsidesartiklar i kulturella och sociala frågor. Så icke nu längre, vilket kanske inte bara är en fråga om utrymmet på kultursidorna. Saken kan uttryckas så, att växlingskursen mellan det journalistiska och det akademiska kapitalet förskjutits till det förstnämndas fördel.

Det tycks som om journalistikens fält tidigare i högre grad hämtade personligheter från andra fält, medan massmedierna idag skapar sina personligheter, från länspolismästare till politiska debattörer. De intellektuella som tilldelas en bemärkt position inom journalistikens fält är i vissa fall renodlade massmediaintellektuella -- det hjälper inte att Jan Myrdal skriver om Strindberg och Blazac eller Lars Gustafsson om språkfilosofi eller Anders Ehnmark om politologiska problem, de erkänns och igenkänns inte som kolleger av svenska litteraturvetare, filosofer respektive statsvetare.

Av de få akademiker som från sin position inom det akademiska fältet erövat rätten att tala i massmediedebatten jag bortser här från recensionsverksamhet, som är en sak för sig krävs att de, som i fallen Ronny Ambjörnsson, Sven-Eric Liedman, Lars Lönnroth med flera också tilldelas en position inom massmediafältet. Enbart akademiskt erkännande räcker inte.

Åtskilliga strider i kultur- och samhällsdebatten tycks gälla gränsdragningen mellan journalistikens och angränsande fält, och reglerna för in- och utförsel av symboliskt kapital från det ena fältet till det andra samt växelkurserna t ex värdet av vetenskapligt kapital när det förs in i det journalistiska fältet. Att debatten om Metropolit-projektet antog så anmärkningvärda proportioner kan bero på att den socialt sett var en strid om huruvida journalister eller sociologer skall äga tolkningsföreträde när det gäller samhällsutvecklingen och samhällsproblemen, och om vem som har legitim rätt att företräda medborgarnas intressen.

Bourdieus bidrag till kulturforskningen Pierre Bourdieus sociologi har mött ett anmärkningsvärt internationellt gensvar. Viktiga arbeten översattes tidigt till italienska, tyska och spanska, och numer finns också en del goda engelskspråkiga utgåvor, tack vare den utomordentligt kompetente översättaren Richard Nice. Inom den angloamerikanska inflytandesfären har för övrigt på sista tiden var och varannan kulturvetenskaplig tidskrift -- inklusive tidskrifterna på massmedieforskningsområdet -- innehållit introduktionsartiklar om Bourdieus sociologi.

Det kan likna personkult att hänga upp så mycket på ett namn, Pierre Bourdieu. Men när jag här säger "Bourdieu" är det ett kort sätt att beteckna, för det första, en hel forskningsmiljö i anslutning till Centre de sociologi européenne -- sammantaget flera hundra medarbetare och lärjungar, representerande många samhällvetenskapliga och humanistiska discipliner och numer spridda i åtskilliga länder -- och, för det andra, ett återupplivande av klassiska samhällsvetenskapliga traditioner.

Följande exempel, som illustrerar hur Bourdieu blåst liv i och utvecklat klassisk sociologi och antropologi, ger anledning till några avlutande reflexioner om kulturforskningens villkor. Fältbegreppet kan ledas tillbaka till Max Webers religionsociologi, närmare bestämt analyserna av maktförhållanden och strider mellan präster, profeter, magiker och lekmän. Om vi lägger Webers och Bourdieus analyser bredvid varandra, så torde den senares främsta tillskott bestå i att han, på strukturalistiskt manér, betonar de objektiva relationerna mellan prästens, profetens, magikerns och lekmännens positioner.

Weber tenderade att anlägga ett närmast socialpsykologisk perspektiv, där prästen blev en typ utrustad med vissa egenskaper anspråk på att företräda den legitima tron , och profeten en annan typ med andra egenskaper anspråk på att företräda den ursprungliga och sanna religionen , etc. Ur Bourdieus perspektiv finns vissa positioner, såsom prästens eller profetens, redan förberedda inom en kulturella fälten och sociologens uppgift blir att kartlägga det subtila spelet som leder fram till att vissa människor med bestämda egenskaper habitus, d.

Ledmotivet i en lång rad av Bourdieus undersökningar är spelet mellan systemen av dispositioner, förkroppsligade i agenterna, och systemen av positioner om detta har jag skrivit i Dispositioner och positioner. En "fältstudie" av, låt säga, svensk sociologi, skulle således inte innebära att rätt och slätt utpeka vissa personer som "präster" försvarare av dominerande forskningsmetoder och andra som "profeter" Joachim Israel, Johan Asplund ; det skulle snarare handla om att konstruera strukturer som definieras av relationer: relationer mellan agenternas dispositioner, mellan agenternas positioner inom fältet, mellan universitetsinstitutioner, forskningsfinansiärer, tidskifter etc, samt förbindelser med andra fält politikens, den statliga förvaltningens och kulturdebattens fält, amerikanska och kontinentala samhällsvetenskapliga fält.

Hela väven av sådana relationer utgör den svenska samhällsvetenskapens fält. Det ligger där, utbrett och redan på förhand strukturerat, för oss som träder in på det. Därför existerar bestämda tillgängliga orienteringsmöjligheter och rörelseriktningar, och bestämda tänkbara investeringar i fråga om forskningsmetoder att tillägna sig, böcker att läsa och människor att lära känna.

Självreflexion Genom att analysera forskningsfältet i denna mening, reglerna för hur nya pretendenter upptas i gemenskapen, vilka investeringar och insatser som krävs för deltagande i spelet, vilka orienteringsriktningar som står till buds, vilka värden som står på spel och vilka symboliska och ekonomiska vinster som finns att hämta -- genom kunskap om allt detta och om vår egen placering i fältet har vi en chans att i någon mån värja oss mot att bli fältets fångar, att säga just det fältet tilldelar oss att säga och inget annat.

När det gäller svensk masskommunikationsforskning ger Ulla Carlssons aktuella översikt ledtrådar för en sådan "fältanalys". Varje socialt fält -- det gäller inte bara forskningsfält -- har sina maktpoler och orienteringsmöjligheter och på förhand uppdragna rörelseriktningar ungefär som ett magnetfält, därför fält-metaforen som varje inträdande drivs att förhålla sig till.

Vilken bana en forskare "väljer", eller tilldelas, har med hans eller hennes dispositionerna att göra: När vi som studenter träder in på fältet är somliga av oss disponerade för att göra tunga och riskabla investeringar, att läsa böcker som inga andra läser och knyta kontakter med forskninginstitutioner som inga andra besöker, vilket med Bourdieus språkbruk kan leda till en "hög" bana.

Utskjutningshastigheten är hög, om vi håller fast vid ett bildspråk lånat från ballistiken, och risken är stor att man vid nedslaget hamnar utanför fältet eller i en marginell "profetisk" position. Å andra sidan finns under vissa betingelser utsikter till extraordinära vinster, nämligen om fältet omvandlats så att tidigare heterodoxa positioner vunnit legitimitet samtidigt som antalet pretendenter till dessa positioner är jämförelsevis fåtaliga.

Andra inträdande är formade för att acceptera det avhandlingsämne som professorn föreslår, och anträder därmed en "lägre" bana som erbjuder jämförelsevis bättre chanser att bekanta sig med fältets konkurrensvillkor och utsikter till en docentur inom rimlig tid. Investeringarna kan vara nog så tunga -- förtrogenhet med legitimerade statistiska bearbetningsmetoder har under några decennier varit en för svensk samhällsvetenskap karaktäristisk investering -- men deras värde avtar i takt med att de blir allmängods och i synnerhet under skeden då fältet skakas av maktförskjutningar som utsätter de legitimerade forskningsmetoderna för en värdeurholkning motsvarande vad Marx på tal om industrins maskinpark kallade moraliskt åldrande.

Dagens dominerande vetenskap blir alltid och ohjälpligt morgondagens föredetting-vetenskap. Maktförskjutningar inom vetenskapliga fält är som regel en följd av att nya -- ofta yngre -- pretendenter lyckas med strategin att sänka värdet på de investeringar som fört den närmast föregående generationen av dominerande forskare till deras positioner.

I denna kamp om rätten att avgöra vad som skall räknas som legitim vetenskap griper pretendenterna gärna till ad fontes-strategin, d. Exemplet kvantitativa vs. Så kallade "tankeskolor" har för övrigt ofta samband med skolorna i en mer prosaisk mening: nationella egenheter -- "anglosachsiskt", "kontinentalt" -- kan ledas tillbaka till olikheter i ländernas utbildningssystem. Tag den välbekanta trätan om kvantitativa metoder vs.

Den framställs inte sällan som en tävlan där "vetenskapssynerna" blir mytiska storheter, Jättarnas kamp mot Gudarna, högt ovan den människornas värld där forskarna lever sina liv. Om vi i stället ser forskning som praktik, bedriven av människor av kött och blod, så finner vi helt enkelt olika sociala grupper, som byter och strider om knappa symboliska och materiella tillgångar och särskiljer sig med hjälp av olika strategier och investeringar: det finns somliga som investerat tio, tjugo eller trettio år åt statistiska bearbetningstekniker och bekantskaper med anglosachsiska kolleger, och det finns andra som investerat i läsning av tjocka tyska och franska böcker.

Att det förstnämnda sättet att bedriva vetenskap tog hem spelet inom den amerikanska och därmed svenska efterkrigssociologin har som sin sociala förutsättning, noterar Bourdieu någonstans, att de som nådde toppen av de stora vetenskapliga byråkratierna -- t ex Columbia Bureau of Applied Social Research -- aldrig hade kunnat tvinga andra att erkänna denna sociala seger som en seger för vetenskapen, om de inte samtidigt förmått genomdriva en definition av vetenskap som innefattar användandet av en stor vetenskaplig byråkrati utrustad med stora fonder, effektiva tekniska hjälpmedel och ett överflöd av arbetskraft.

De kunde presentera procedurerna för undersökning av stora populationer, statistisk bearbetning och formalisering av resultaten som en allmängiltig metodlära, och upphöjde således till norm -- det är väl så kampen om monopol på vetenskaplighet går till -- just det arbetssätt som passade deras egna dispositioner och sociala och materiella förutsättningar.

En vanlig felläsning av Bourdieu är att individerna medvetet handlar strategiskt för att ackumulera egendomar, status eller makt. Det stämmer inte riktigt. I linje med den franske talsfilosofen Blaise Pascal, menade Bourdieu att källan till människans beteende är hennes törst efter värdighet, en törst som enbart samhället kan släcka. Bara genom att tilldelas ett namn, en plats, en funktion inom en grupp eller institution kan individen hoppas på att undkomma det tillfälliga, det förgängliga och ytterst det absurda i tillvaron.

Mänskliga varelser blir sådana genom att underkasta sig de andras bedömning. En bedömning som både är grund för osäkerhet och otrygghet, men också, för visshet, försäkran, inkludering och tillhörighet. Att som individ eller grupp inte disponera över tillgångar som de människor vars bedömning man är mest beroende av, det är potentiellt likvärdigt med att i längden inte existera alls i deras specifika sociala sammanhang — åtminstone inte på ett meningsfullt eller fullvärdigt sätt.

Att å andra sidan anses vara värdefull, innebär möjligheten att också själv erfara känslan av värdighet. En av de mest ojämlika av alla fördelningar och sannolikt den grymmaste, skrev Bourdieu, är distributionen av symboliskt kapital, det vill säga social betydelse och skäl att leva. Den sociala världen ger det som är mest sällsynt i densamma: erkännande och uppmärksamhet.

Med andra ord, skäl att vara.

La distinction

Mot den här bakgrunden framstår Bourdieus samhällsvetenskap som ännu långt ifrån färdigtillämpad för analyser av de myriader av situationer och ambitioner som det sociala livet genomträngs av, där bekräftelse och erkännande synligt eller osynligt bildar det djupaste sociala fundamentet. Det kan finnas i allt från en lärares uppmuntran av en elev inför de andra i klassen, till ett styrelsegodkännande av en direktörslön, en ansökan om medborgarskap till Migrationsverket, en Pridefestival, en enkel statusuppdatering på Facebook, eller ett desperat vrål i botten av en terrorhandling.

Raoul Galli Joachim Sundells inlägg: Även om vi människor alltid kommer att ha behov av en betydelse, måste väl ändå något ha hänt med vad som ger oss en sådan betydelse? Åtminstone inom det kulturella fältet. Hur pass användbara är egentligen Bourdieus idéer för den som vill förstå vilka möjligheter dagens åringar har att skaffa sig en position i samhället, i en tid när gränserna suddats ut mellan hög-kultur och låg-kultur?

Joachim Sundell: Ett strålande exempel på Bourdieus kulturella kapital finns att hämta i tv-serien The Wire. Han förklarar dämpat att vissa saker alltid finns kvar hos dig. Det handlar inte om hur mycket pengar du har. Vi ärver nämligen inte bara våra föräldrars pengar, menade Bourdieu, utan även deras bildning och smak. Rätt smak och rätt språk öppnar dörrar i de övre samhällsskikten, medan motsatsen stänger dem för alltid.

Med kulturellt kapital nyanserade Bourdieu klassbegreppet, och visade hur privilegierade samhällsgrupper behåller sitt övertag genom ett komplicerat system av vett, etikett och god smak. Genom omfattande sociologiska studier kartlade Bourdieu smaken i talets Frankrike. Han visade hur högkultur som opera eller klassisk musik gick hand i hand med överklassens rikedom och höga utbildningsnivå.

Idag är Bourdieus position självklar och närvarande inom såväl universitet som på kulturredaktioner. Men: har inget hänt efter Bourdieu? Sociologi är ingen exakt vetenskap, utan en färskvara. Precis som kulturutredningen från är utdaterad idag är kanske sociologiska studier gjorda i Frankrike för över 30 år sedan inte problemfria att applicera på Sverige Kapitalvolym är den mängd av olika sorters kapital som finns, och strukturen är den fördelning av kapital som finns mellan olika fraktioner i rummet.

Den sistnämnda delas in i två fraktioner baserat på deras huvudtillgång av olika kapital, nämligen den ekonomiska fraktionen och den kulturella fraktionen. Rummet av livsstilar [ redigera redigera wikitext ] "Rummet av livsstilar" är ett begrepp som Bourdieu använde för att beskriva ett rum av symboliska egenskaper och tillgångar, knutet till specifika grupper i detta rum.

Det placeras ovanpå det sociala rummet av positioner och gör att man kan se hur olika sorters preferenser samspelar med olika gruppers placeringar. Bestämda sorters fritidsvanor, konsumtionsvanor och värderingar kan samvariera och därmed påvisa bestämda livsstilstecken. Genom denna modell kan man enkelt relatera livsstilar till gruppernas olika bakgrunder i objektiva existensbetingelser och därmed olika förvärvade habitus.

Lärare och kontorspersonal har mer kulturellt kapital än exempelvis jordbrukare och hantverkare men ändå mycket lägre än eliten, bestående av högskolelärare och konstnärer. Exempelvis chefer och finansanställda har mindre kulturellt kapital men desto mer ekonomiskt kapital. Smak [ redigera redigera wikitext ] "Smak" är ett uttryck för olika sociala gruppers livsstilar, då dessa speglar en position i en kollektiv livsstil som ger uttryck för olika tillgångar av olika kapital.

Detta kan man se uttryckas tydligt genom smakförändringars korrelation till social mobilitet. Han utvecklade teorin om samhällets reproduktion, där exempelvis eliten förblev på sina positioner i ett socialt fält på grund av att de utvecklade en habitus. Utbildningssystemet är i det hela centralt för att dessa reproduktionsmönster skulle kunna kvarstå, men även tankar, idéer och värderingar som individerna internaliserat tidigt under uppväxten.

Den symboliska makten är grundad i samhälleliga hierarkier grundade på historiskt arbiträra sociala, ekonomiska och politiska ordningar.